2026-08-04

Forskning med stor potential

Johan Ericsson är professor i utvecklingsbiologi och forskare vid Karolinska Institutet. Forskningen har en stor potential att kunna utvecklas till en cellterapibehandling av Parkinsons sjukdom, förutspår han.

Hur skulle du vilja beskriva din forskning?

Under större delen av min karriär har jag studerat grundläggande mekanismer som styr nervsystemets uppbyggnad under embryoutvecklingen. Genom dessa studier har vi identifierat signalmolekyler och nukleära transkriptionsfaktorer som styr utvecklingen av ett flertal kliniskt viktiga typer av nervceller, såsom dopaminproducerande nervceller som degenererar i Parkinsons sjukdom. Genom att utnyttja kunskapen om hjärnans normala utveckling har vi utvecklat ett antal metoder för att effektivt styra stamceller i cellkultur att utvecklas till olika typer av nervceller. Sådana nervceller kan utnyttjas för att studera nervcellers normala funktioner och dess patologi i cellkultur, för utveckla nya läkemedel samt för att ersätta förlorade nervceller i neurodegenerativa sjukdomar.

Vad händer idag?

Vi har utvecklat en ny teknologi för produktion av humana dopaminneuron från pluripotenta stamceller, som skiljer sig principiellt från alternativa metoder då vi utnyttjar en ny signalmekanism för att styra stamcellernas utveckling. Metoden är mycket robust och effektiv och resulterar i ett högt utbyte av dopaminneuroner. Initiala prekliniska försök visar att de dopaminproducerande nervcellerna överlever över lång tid och återställer motorisk funktion efter transplantation i en modell av Parkinsons sjukdom. Vi tror därför att vår teknologi har stor potential att kunna utvecklas till en restorativ cellterapi för Parkinsons sjukdom. Vi håller nu på med uppföljande prekliniska transplantationsförsök där vi på olika sätt försöker optimera terapeutiskt utfall av cellpreparationerna. Vi har även en modifierad variant av vår differentieringsstrategi, där vi utöver dopaminneuroner även inducerar en specifik typ av stödjeceller som producerar tillväxta faktorer som främjar utmognaden av dopaminneuron. Eftersom celler alltid dör i samband med själva transplantationsförfarandet så tror vi att dessa stödjeceller kan mediera en ökad överlevnad och ett större utbyte av dopaminneuron vilket vi också är på gång att testa i prekliniska sjukdomsmodeller.

När och hur väcktes ditt intresse för forskning?

Jag är otroligt glad och tacksam att jag fick möjlighet att satsa på forskaryrket. Det stora intresset för forskning väcktes i slutet av min grundutbildning när jag fick möjlighet att arbeta i ett riktigt forskningsprojekt i ett laboratorium. Det var mycket inspirerande och jag jobbade hårt vilket olika forskargruppsledare noterade. Detta ledde till att jag blev erbjuden doktorandtjänst och därefter har det rullat på, även om det alltid går lite upp och ner.

På vilket sätt har Parkinsonfonden bidragit till din forskning?

Parkinsonfondens stöd är ett viktigt tillskott för att tillsammans med andra anslag driva vårt projekt närmare klinisk tillämpning. Anslagen hjälper till att finansiera prekliniska försök i sjukdomsmodeller. Dessa försök är ganska omfattande och otroligt viktiga för att fastställa den fulla terapeutiska potentialen av våra olika cellpreparationer.

Vad kommer din forskning att betyda för parkinsonpatienter?

Till skillnad från symptomatisk behandling har en cellterapibehandling för Parkinsons sjukdom restorativ potential som kan återskapa dopaminerg neurotransmission och motorisk funktion. Vår forskning har en stor potential att kunna utvecklas till en cellterapibehandling av Parkinsons sjukdom. Våra prekliniska data tyder på att våra celler har god terapeutisk potential och jag ser inga omedelbara hinder för klinisk translation av vår teknologi, även om mycket forskning och arbete återstår. Bland annat är steget från experimentell forskning till utvecklingen av en kliniskt tillämpbar cellprodukt både en tidskrävande och kostsam process.

När kommer dina forskningsframsteg att komma till nytta för parkinsonsjuka?

Förutsatt att det finns nödvändiga resurser för att effektivt driva forskningen framåt borde kliniska försök kunna inledas inom fem år.