2026-09-09

Ny forskning förklarar gångsvårigheter vid Parkinson

Alexander Kvist tilldelas Elsa och Inge Anderssons pris 2026 för sin avhandling om komplex gång vid Parkinsons sjukdom. Med en mobil teknik för hjärnavbildning har han kunnat studera hjärnans aktivitet medan människor går – och undersöka vad som händer när gången kombineras med exempelvis tänkande, samtal eller navigation.

Att gå är något de flesta gör utan att tänka på det. Men i vardagen går vi sällan utan att samtidigt göra något annat. Vi pratar med någon, tittar på trafiken, orienterar oss eller funderar på vad vi ska handla till middag.

För personer med parkinson kan sådana situationer vara särskilt krävande. I sin avhandling har Alexander undersökt så kallad komplex gång och kopplat samman gången med aktiviteten i delar av hjärnan. Resultaten ger ny kunskap om hur hjärnan tycks kompensera när förmågan att gå automatiskt påverkas av Parkinsons sjukdom.

Vad menas med komplex gång?

– Det handlar egentligen om gång under mer komplexa förhållanden. I vardagen går man nästan aldrig bara rakt fram utan att göra någonting annat samtidigt. Man kanske pratar med någon, tittar på trafiken, eller försöker komma på vad man ska handla till middagen. Det finns hela tiden andra intryck och kognitiva processer som pågår samtidigt.

För personer med parkinson kan det vara svårare att hantera flera uppgifter samtidigt. En person kan exempelvis behöva stanna upp för att kunna prata med någon, eller få svårare att hålla en stabil gång när uppmärksamheten riktas mot något annat.

– Vi vet också att sådana situationer kan öka risken för att snubbla, falla och skada sig. Men det handlar också om möjligheten att klara olika situationer i det dagliga livet.

Vad händer i hjärnan?

En stor del av vår gång sker automatiskt. När vi väl har börjat gå behöver vi normalt inte tänka på varje enskilt steg. Vid Parkinsons sjukdom påverkas delar av hjärnan som är viktiga för just denna automatiserade rörelseförmåga.

Forskare har länge haft teorier om att andra delar av hjärnan då kan behöva arbeta för att kompensera. Det har däremot varit svårt att undersöka vad som faktiskt händer i hjärnan samtidigt som en person går.

Alexander och forskargruppen har använt funktionell nära-infraröd spektroskopi, fNIRS. Tekniken använder nära-infrarött ljus för att mäta förändringar i blodets syresättning och på så sätt studera aktiviteten i hjärnans yttre delar. Utrustningen är mobil och kan bäras samtidigt som personen rör sig.

Det gör det möjligt att studera hjärnan under gånguppgifter som ligger närmare de situationer vi möter i vardagen. I avhandlingen har Alexander bland annat undersökt gång samtidigt som deltagarna utfört en kognitiv uppgift eller navigerat och svängt.

– Tidigare har man exempelvis kunnat studera personer som ligger stilla i en magnetkamera och föreställer sig att de går. Med den här tekniken kan vi undersöka hjärnan medan personen faktiskt går. Vi ville förankra de modeller och teorier som funnits sedan tidigare i verkligheten.

Tekniken har samtidigt en begränsning: det nära-infraröda ljuset når bara hjärnans yttre delar. De djupare områden som är centrala vid Parkinsons sjukdom kan därför inte mätas direkt.

– Vi får inte hela bilden. Vi kan studera vissa regioner i hjärnan medan personen går, men för att förstå den exakta mekanismen skulle vi behöva kunna se fler delar och hur de samverkar.

Vad visar Alexanders avhandling?

Resultaten ger stöd för tidigare teorier om att hjärnans främre delar är involverade när den automatiska gången påverkas vid Parkinsons sjukdom.

– Vi har observerat att det ser annorlunda ut i hjärnan när man går och tänker samtidigt hos personer med parkinson och personer utan parkinson. Vi har också kunnat koppla det till en minskad förmåga att gå automatiskt.

I studierna har totalt 133 personer med och utan parkinson deltagit.

Hur kan resultaten göra skillnad för parkinsonpatienter?

Forskningen befinner sig fortfarande i ett tidigt skede och Alexander betonar att fler studier behövs innan resultaten kan omsättas i behandling. Men på längre sikt kan kunskapen bidra till att bättre förstå vilken träning eller vilka strategier som fungerar för olika personer.

– När vi förstår den här kompensationsförmågan bättre kan vi förhoppningsvis individualisera träningsprogram och strategier i vardagen för att hjälpa personer att bibehålla sin komplexa gångfunktion.

Ett viktigt nästa steg är därför att undersöka fler delar av hjärnan, och framför allt hur olika områden samverkar under gång.

– I avhandlingen har vi bara kunnat se en del av det som händer. Jag vill få en mer komplett bild av nätverken i hjärnan och förstå varför en viss typ av träning fungerar för vissa personer men inte för andra.

Vad vill du kunna berätta om fem år?

– Då hoppas jag att vi har en robust och validerad metod för att kunna utvärdera olika interventioner och behandlingar och att vi har kommit närmare att kunna använda kunskapen kliniskt.

Alexander vill också kunna studera gång i mer naturliga miljöer. Ett laboratorium ger forskarna möjlighet att kontrollera många faktorer, men vardagen ser annorlunda ut.

– Bara vetskapen om att någon observerar en kan påverka hur man går. Att kunna mäta mer av det som faktiskt händer utanför labbet tror jag skulle kunna ge oss viktig kunskap som vi inte fångar i dag.

Vad betyder Elsa och Inge Anderssons pris för dig?

För Alexander blir priset både en bekräftelse på den forskning som redan genomförts och en möjlighet att fortsätta utveckla den.

– Det känns som en bekräftelse på att man gör någonting i rätt riktning, att man gör någonting viktigt.

Prispengarna kommer bland annat att kunna användas till utrustning för att utveckla forskningsmetoderna, men även till konferenser och samarbeten med andra forskare.

– Det finns många duktiga forskare som gör sitt bästa för att förbättra situationen. Jag tror också att vi behöver bli bättre på att samarbeta i större projekt och samla in mer data tillsammans.