2026-07-21

Vem drabbas — och hur? Forskning om Parkinsons sjukdom på djupet

Ioanna Markaki forskar om könsskillnader vid Parkinsons sjukdom och om integrerade vårdvägar för psykisk hälsa vid Parkinson, vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge.

Docent Ioanna Markaki är neurolog och forskare vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, där hon sedan länge arbetat med Parkinsons sjukdom. Hennes forskning har spänt från molekylära mekanismer till kliniska prövningar och nu vidare mot ett område som länge förbisetts — skillnaderna mellan kvinnor och män i hur Parkinsons sjukdom uppkommer, uttrycks och behandlas.

När och hur väcktes ditt intresse för forskning?

– Det började egentligen med ett utbyte. Genom Erasmusprogrammet kom jag till Karolinska institutet och hamnade på neurologen i Huddinge – och det som var tänkt som ett kortare äventyr blev starten på både en karriär och ett liv i Stockholm. Under utbytet deltog jag i ett strokeforskningsprojekt som blev startpunkten för min specialisering som neurolog och ett doktorandprojekt om kärlsjukdomar i hjärnan.
– Efter disputationen bytte jag inriktning från stroke till rörelsestörningar. Under specialisttjänstgöringen fastnade jag för Parkinsons sjukdom och fick fina forskningsmöjligheter som förde mig djupare in i fältet.

Hur skulle du vilja beskriva din forskning?

– Under lång tid fokuserade jag på kopplingen mellan sockeromsättning och Parkinsons sjukdom. Det finns tecken på att diabetes och rubbad sockerkontroll kan påverka risken för och förloppet av sjukdomen, och vi undersökte detta genom kliniska prövningar med diabetesläkemedel, biomarkörsstudier och avancerade radiologiska metoder som FDG-PET.

– De kliniska studierna med GLP-1-agonister — en typ av diabetesläkemedel — visade dessvärre inte de tydliga effekter på sjukdomsförloppet vi hoppats på. Men forskningen tog oss framåt på ett annat sätt: vi förstår nu bättre att det sannolikt finns undergrupper av patienter som kan ha nytta av sådana behandlingar, och vi arbetar vidare med biomarkörsstudier för att identifiera vilka dessa är. Så trots ett negativt resultat har vi kommit en viktig bit vidare i förståelsen.

– Det senaste steget i min forskning handlar om något som länge förbisetts inom Parkinsons sjukdom — könsskillnader. Kvinnor med Parkinson drabbas annorlunda än män: de får ofta diagnosen senare, har andra symtomprofiler och är mer sårbara under hormonella livsskeden som klimakteriet och graviditet. Trots detta finns inga evidensbaserade riktlinjer för hur sjukdomen ska hanteras under dessa faser.

– Tillsammans med kollegor inom neurologi, psykiatri, gynekologi och fysioterapi bygger jag nu upp nätverket EMPOWER-PD vid Karolinska Institutet. Vi kombinerar befintliga patientkohorter, startar nya studier och samarbetar nära med Parkinsonförbundet för att ta fram kunskap och verktyg som verkligen gör skillnad för de patienter som hittills fått minst uppmärksamhet i forskningen.

– Vi undersöker också psykisk ohälsa vid Parkinsons sjukdom — depression, ångest och psykos är vanliga och allvarliga, men vården är idag fragmenterad. Jag driver arbetet med att bygga integrerade vårdvägar och bättre beslutsstöd för komplexa behandlingsbeslut.

På vilket sätt har Parkinsonfonden bidragit till din forskning?

– Stödet från Parkinsonfonden betyder enormt mycket — inte bara ekonomiskt utan symboliskt. Att en organisation som företräder patienterna bedömer vår forskning som viktigt och värdigt stöd ger styrka att fortsätta, särskilt när man arbetar med frågor som länge stått i skuggan av andra prioriteringar. Stödet möjliggör studier som annars inte hade kommit till stånd.

Vad kommer din forskning att betyda för parkinsonpatienterna?

– Förhoppningsvis kommer min forskning att bidra till bättre förståelse för sambandet mellan en potentiellt behandlingsbar sjukdomsmekanism, det vill säga rubbad sockerkontroll, och risken för förloppet av Parkinsons sjukdom. Detta kan i sin tur bidra till framtagande av nya behandlingar för vissa patienter med Parkinsons sjukdom.

När kommer dina forskningsframsteg att komma till nytta för parkinsonsjuka?

– Jag hoppas att vi om några år har konkreta verktyg: bättre diagnostik för att identifiera vem som svarar på vilken behandling, tydligare riktlinjer för hur sjukdomen hanteras hos kvinnor under hormonellt aktiva livsskeden, och integrerade vårdmodeller som gör att psykisk ohälsa vid Parkinson upptäcks och behandlas i tid.

– Forskning tar tid, och det är viktigt att vara ärlig om det. Men varje studie — även den som inte ger det resultat vi hoppats på — för oss ett steg närmare en mer rättvis och effektiv vård för alla som lever med Parkinsons sjukdom.